Never mix whisky with tea, you will certainly destroy them both

makaibari-foto-anna-daneberga-2

…  eller livet på en teplantage i Darjeeling.

I oktober 2015 fick vi ett mail från Anna Daneberga, student vid Umeå universitet. Hon sökte kontakt med en ekologisk teodling att besöka för sitt examensarbete. Vi tipsade om Makaibari. Under hösten 2016 tillbringade Anna fyra månader på Makaibari Tea Estate, som bjudit inte bara på kunskap utan också på upplevelser. Det här är hennes berättelse.

En vilsen tjej kliver av planet i en stad som hon aldrig hört talas om tidigare. Det är kvavt. Solen skiner över den oansenliga flygplatsen. Många timmar har gått sen resan startade, men ack, tro inte att du är framme än! På andra sidan av gränskontrollen möts hon av ett hav av lappar som entusiastiskt viftas av bokade chaufförer. Hon skymtar sitt namn och hälsar på pojken som håller i lappen. Härligt! Inte bortglömd! Men… Ska den här 13-åringen verkligen köra mig? Hon följer med pojken ut i virrvarret av människor, bilar och autorikshor, och blir ledd fram till en vinröd liten Maruti Omni. Puh, där vid ratten sitter faktiskt en vuxen människa. Han kliver ur och hjälper med ryggsäcken och säger på knapphändig engelska att hon ska sätta sig i baksätet.

Medan hon slänger sig in i bilen, som i den stekheta solen blivit ordentligt uppvärmd, ser hon i ögonvrån pojken stå utanför och stirrar på henne med ett mystiskt ansiktsuttryck. Chauffören sätter sig bakom ratten och startar bilen, ser pojken och säger ”I think you pay him”. Men så klart! Det mystiska ansiktsuttrycket är inget annat än otålighet i väntan på lite dricks. Happ. Hon gräver efter sina nyligen uttagna Rupees, bläddrar nervöst i bunten och försöker få klarhet i vad de olika sedlarna faktiskt betyder. Hon väljer ut en sedel som ser skälig ut och räcker ut den genom bilfönstret. Den mystiska minen förvandlas till ren och skär besvikelse. Samvetet får henne att impulsivt sträcka sig efter plånboken igen, men då har bilen redan backat ut ur parkeringsplatsen och försöker tuta sig ut ur den kompakta flygplatsträngseln.

Det finns hundratals likadana Maruti Omnis där, i varierande färger och med olika många passagerare inklämda inuti. De verkar vara magiska, bilarna. Som att varje människa som kliver in i bilen krymper lite, precis som när man zip:ar filer på datorn. Hur är det annars möjligt att 12 fullvuxna människor, tre barn, några hönor och en tvättmaskin får plats i de nio sätena? Hon känner sig lyxig, ensam i sin bil, och lutar sig bakåt i sätet. Svetten rinner, bilen tutar, gasar och tvärbromsar om vartannat. Till slut är trängseln förbi, Bagdogra ligger bakom dem. Bilen susar nu genom fält efter fält av lysande gröna tebuskar. Det är slutet på regnsäsongen så bladen ser sådär lyckliga ut som växter gör när de får en lagom blandning av vatten och sol. Framför chauffören och den vilsna och lite illamående tjejen tornar sig bergen upp, inte helt olikt en vägg faktiskt. Hon vet att byn hon ska till ligger högre upp, men hur ska denna komiska lilla bil bemästra dessa berg?

Det går. Precis som allt annat som tycks omöjligt men ändå går alldeles utmärkt i detta land. Bilen snirklar sig upp längs smala serpentinvägar, passerar små byar, lekande barn, kortspelande män och kvinnor med kloka ögon och guldringar i näsan. Och djungel. Enorma träd. Apfamiljer som vilar vid vägkanten. Vad är det här för drömvärld? En timme senare stannar bilen. Tjejen har i sin hänförelse och sina försök att dämpa illamåendet helt tappat tidsuppfattningen. ”Are we here?”. ”Yes, madam. This is Makaibari.”

Bildörren öppnas utifrån och hon möts av ett stort leende på en liten man. Föga anar hon att denna smala man med alldeles för stor guldklocka men perfekt stort leende ska bli hennes vän och vapendragare under de kommande fyra månaderna. Han insisterar på att ta hennes ryggsäck, trots att han nästan försvinner under den, och leder henne till ett kontor. Det är svalare här uppe. Luften känns sådär välbekant mot huden, som en svensk sommardag. På kontoret möts hon av en lite knubbig och teddybjörns-liknande kollega till den senige mannen och hon skrattar lite för sig själv av kontrasten. Teddybjörnen kommer snart, liksom guldklockan, bli ovärderlig hjälp tillika fin vän. Hon sätter sig ner och blir bjuden på den första av många, många koppar te.

Darjeeling Utsikt över Makaibari. Foto Anna Daneberga.

Utsikten över en del av teplantagen. Foto: Anna Daneberga 2016.

Ja, så började min färgglada, ibland väldigt komiska, ibland otroligt frustrerande, kärleksfyllda, festliga, te-iga tid i Makaibari. Den lilla byn vid Himalayas fot, där ”Champagne of teas” växer och frodas i bergssluttningarna. Makaibari är en av de 78 plantage som har fått tillstånd av Tea Board of India att sätta det välkända namnet ”Darjeeling” på sina teförpackningar. Odlingen var dessutom först ut med att bli helt ekologisk. Förutom en rad ekologiska märkningar är Makaibari även certifierat av biodynamiska Demeter och rättvisa Fair Trade. Av de 670 hektar som tillhör Makaibari Tea Estate används 270 hektar till att odla te och resten till att låta djungeln och dess invånare få leva i fred.

På plantagen jobbar superhjältinnor i färgglada kläder och stora korgar på ryggen. Det är byns kvinnor, som oavsett väder och vind möts sex morgnar i veckan för att gå ut i fält och plocka teblad. Two leaves and a bud. Innan dess har de lagat frukost till familjen, klätt och skickat iväg barnen till skolan och eventuellt förberett lunchen. De pratar, skrattar och driver med varandra under sina paraplyer, som skyddar både mot sol och regn. Men jobbar, det gör de. Och fort går det. Med vana händer rensar de buske efter buske på de fina, lite ljusare knopparna med tillhörande blad. Bredvid dem står en supervisor och övervakar arbetet. Det är oftast en man, liksom de flesta andra anställda i högre position. Med några få, men väldigt coola undantag. Det märks att du måste vara en fighter som kvinna om du vill göra annat än att plocka te.

Arbetande kvinnor Makaibari Darjeeling

En grupp arbetande kvinnor under uppsikt av en av plantagens få kvinnliga supervisors, Maya Devi (A. Daneberga 2016)

Makaibari Tea Estate har ägts av familjen Banerjee sen mitten av artonhundratalet. Jag möter den fjärde generationens Mr. Banerjee på hans kontor mitt emot tefabriken. Här finns hundratals tavlor, foton, tidningsurklipp och dylika presenter från världens alla hörn. En uppstoppad tiger och leopard stirrar mot mig från varsitt hörn i rummet. Swaraj Kumar Banerjee, oftast kallad för Rajah, är en vass herre i god form, med en genomborrande blick och en tankegång som inte väntar in sina samtalspartners. Han gillar att utmana, han är påläst och han har ett ego som fyller upp rummet. Excentrisk är han, och alldeles underbar.

För snart tre år sen sålde han 90% av plantagen till ett annat företag och människorna i byn är oroliga. Även om många har tröttnat på hans monologer och predikan, så vet byborna att han gjort väldigt mycket för dem. Sådant som det inte finns en direkt ekonomisk vinst i, men som han ändå enträget jobbat för. Och som han fortfarande enträget jobbar för. Han sitter nämligen kvar i företagets styrelse, och trots att han redan passerat pensionsålder sprutar det idéer ur honom. Just nu genomförs ett projekt där ett stort bambukomplex ska byggas, som 11 familjer i byn ska få flytta in i. Ett annat redan igångsatt projekt är att införa plaståtervinning i byn, så att plasten inte eldas upp eller kastas ut i naturen.

Rajah Banerjee provar te

Mr. Banerjee mitt i en teprovnings-session (A. Daneberga 2016)

 

En av festivalerna jag fick uppleva – Durga Puja. (A. Daneberga 2016)

En av festivalerna jag fick uppleva – Durga Puja. (A. Daneberga 2016)

 

Utsikt över Kanchenjunga

Bara några mil ifrån Makaibari kan man en solig dag se Kanchenjunga – världens tredje största berg. (A. Daneberga 2016)

Med andra ord är Makaibari mer än bara te. Visst, de gör te i världsklass. Och Makaibari har genom god marknadsföring och med Rajah som en lysande frontfigur lyckats skapa ett starkt varumärke. Men när jag bodde i byn kände jag nåt mer än bara ett varumärke. Det fanns en sammanhållning och ett omhändertagande av varandra som sällan går att uppleva i Sverige. Om bråk uppstod så kom alltid en granne emellan. Om någon blev sjuk kom alla på besök. Om någon anordnade fest så kom alla och dansade. Uppfattningen om ensamhet, som vi känner så väl i Norden idag, är ett okänt begrepp där. Kom, kom vill du ha en kopp te? Har du ätit? Hur mår din familj? Kanske vi hade allt det här för hundra år sen, men nu har vi tappat det. Kanske det är därför det kändes välbekant, skönt och som hemma?

Skylt Healthy soil is a healthy mankind

Healthy soil is a healthy mankind, Makaibaris slogan (A. Daneberga 2016)

Anledningen till att jag åkte till Makaibari var mitt annalkande examensarbete. Jag ville göra något som jag brinner för, som jag inte kommer att glömma bort så fort uppsatsen är inlämnad. Jag tänkte och tänkte och sökte och sökte, tog en till kopp te och sökte mer. Uppgivet tittade jag på min tekopp och då föll allt på plats! Te! Jag älskar ju te! Genom Sidas Minor Field Studies fick jag ett stipendium för att skriva C-uppsats i ett annat land och genom Pekoe fick jag nys om Makaibari och Rajah. Efter ett par klipp på Youtube, där jag fick reda på hur Rajah Banerjee ramlat av sin häst och fått en vision om en ekologisk framtid tänkte jag att det här måste ju vara det enda rätta. Kolla här:

Let’s do this! Arbetet jag gjorde handlade om arbetarna på teodlingen, de där superhjältinnorna jag nämnde. Jag var nyfiken på deras kunskap och medvetenhet om ekologiskt. Jag ville även veta hur de trivs och hur de mår. Finns det nåt de skulle vilja förändra? Minns ni även guldklockan jag nämnde? Det stora leendet på den lilla mannen? Han blev min guide och tolk när jag skulle intervjua arbetare. Vi gick till de olika små byarna som hör till Makaibari, drack whisky och pratade om livet. Det som var viktigt för mitt arbete spelades in på diktafon, allt annat blev endast dokumenterat rakt in i hjärtat.

makaibari foto anna daneberga 3

En solig dag över Makaibari (A. Daneberga 2016)

makaibari foto anna daneberga 5

Full moon plucking. Under fullmånens sken plockas extra fina och exklusiva teblad, som några år tidigare slagit världsrekord i pris på te-auktionerna i Indien (A. Daneberga 2016)

Ja, mycket whisky blev det. Den indiska whiskyn är lenare och svagare, och blandas dessutom ut med varmt vatten. Men att alkohol blir mer lättdrucket innebär sällan att människor blir mindre påverkade. Det var ofta fest och dans och jag har i ärlighetens namn aldrig druckit så mycket alkohol i hela mitt liv. De flesta jobbar sex dagar i veckan, och söndagen är vilodagen tillika whisky-dagen. Det ska ej stickas under stolen att alkoholism var väldigt vanligt förekommande och att whisky-dagen lätt kunde flyta ut över hela veckan.

Till sist vill jag nämna det som fick mitt hjärta att slå trippelvolter i bröstet. Min nyfunna familj, Biswakarma. Under de fyra månader jag spenderade i Makaibari bodde jag hos en familj, som jag blev placerad i genom ett homestay-program. Minns ni Teddybjörnen? Ja, det är han som fixar med just sånt, och som placerade mig hos Biswakarma. Jag åt, skrattade, dansade, pratade om livet, drack te, lärde mig nepali och umgicks med dem. Ibland uppstod förvirring, språkbarriärer och frustration, men det gödde liksom bara på kärleken, som bara växte och växte. Jag fick vara med i deras liv, följa med dem på besök och utflykter och liksom bara vara där. Om jag hade bott på ett vandrarhem eller hotell hade jag gått miste av den viktigaste upplevelsen, som tog mig djupare än ett erkänt varumärke, en teprovning eller ett studiebesök på fabriken.

makaibari foto anna daneberga 2

Festligheter med mina nya bröder (A. Daneberga 2016).

Jag rekommenderar varmt att hälsa på i denna magiska lilla by. Stanna hos en familj några dagar eller några månader och drick whisky och te med dem. Jag lovar att du kommer att åka därifrån som en lite lyckligare människa.

makaibari foto anna daneberga 7

Längs gatan i Makaibari (A. Daneberga 2016)

Om du är nyfiken på vad jag kom fram till i min uppsats kan du ladda ner mitt arbete här.

Anna Daneberga

Independently verified
2968 recensioner