En ritual i det lilla: att vänta de där minuterna som behövs för teet att dra i kannan, hälla upp långsamt och se hur brygden i koppen ser ut att mörkna när koppen blir full. Färgen ger ett första intryck, sedan ångan som sånär skållar dig, och så de första försiktigt sörplade milliliterna hetta. Fortfarande för varmt, smaken kommer inte riktigt fram. Men snart kommer den bästa koppen, där teet presenterar sig, rent, fylligt, med aningens beska på tungan och sötma i näsan. Gott, häll upp mer!
Tekannan förhöjer teet. Det har den gjort sedan 1500-talets första Yixing-kannor och genom 17- och 1800-talen när kannor följde med teexporten från Kina. Den klassiska brittiska tekannan kom på 1800-talet, när teproduktionen flyttade till Indien, porslinet kom från Staffordshire och finansministern var nöjd med en bättre bytesbalans med Kina.
Tekannorna lever vidare – på loppishyllorna dyker de upp, de missförstådda skönheterna från olika epoker. Brown Betty (plain & British), 70-talssnygga kannan som blivit kvar i ett skåp och aldrig slitits och slängts, Alice kanna från Underlandet, en keramikers fantasidröm, folkhemsklassikern.
Idag har vi lagt ut tre nya gamla kannor: en dejlig dansk, en rutig britt och en vit, snyggbullig kanna. Ta en kopp till – ur en nygammal tekanna!
